Om boken: 2019 / När det är skallighet på huvudet sätter de på sig en hatt. När landet är slut låtsas de att allt är bra. Dessutom, här är det, en paus från krigen. Och i det hastigt renoverade palatset blommar den "gamla goda gården" som en giftig blomma. Och de som odlar denna blomma vet precis hur världen ska se ut - i ordets båda bemärkelser. Men varför är det så kvavt för dem som har andats in tillräckligt med krutångor? Och varför kryper de som tillbringade tid i ryggraden under svåra tider in i Gamla Pridda, men de kryper in! De klättrar upp, går längs trappan som vänder upp, utan att titta för noga för att se om det var någons huvud? Du kan naturligtvis fånga den snabbaste rackaren och tvinga honom till en duell, men vad kommer detta att förändra? Ingenting! Och Kaltarins uråldriga dans kommer att ljuda, och de kommer, som i en mekanisk låda, att utföra de lämpliga stegen på de förgyllda figurerna, och bedövad av tristess kommer Hans späda Majestät att muttra de bekräftade orden... Sant, i dag är kungen är glad, han fick ett mirakel... Visserligen, en annan statyett kan den sparka upp... Visserligen kan helt annan musik bryta in i Caltarins melodi... Men hovet blommar och växer sig starkare, och Roque Alva, Regent och First Marshal, förblir tyst och plötsligt bryter av till en okänd destination och lämnar en order som ser misstänkt ut som ett testamente. Och vid Ring of Hernani störs Lionel Savignacs planer nästan av en obegriplig storm. Är det oklart? Och kommer marskalk Lee att klara av detta... Beast??!